Bring those happydays back.
Sitter och kollar igenom gamla bilder i brist på annat, som vanligt och lyssnar på Secondhand serenade. Jag önskar att man kunde spola tillbaka tiden till då när man var liten, lycklig och inte hade några bekymmer alls att kämpa med. Allting var så lätt och av minsta lilla blev man lyckligast i världen. Iallafall för stunden.
Nu är det inte lika lätt att känna den sanna lyckan som då. Nu går dagarna till största delar åt till att försöka nå den där lyckan som är så efterlängtad och på vägen faller man, kämpar, faller och kämpar. Jag tycker att den känns så långt borta. När ska man få känna sig helt genom lycklig igen? Utan problem och utan någonting som skaver inom en. Det känns som att det aldrig kommer hända igen. För gång på gång när man är nära toppen, dyker någonting upp som tynger ned en, och så börjar det om igen. Kämpa, falla, kämpa, falla - vara nära.
Jag vet inte vad jag vill med detta, men det känns bara som att livet är en enda meningslös tid som försvinner iväg på ingenting just nu. Okej, den där meningen förstod jag inte själv, jag vet inte. Jag vet inte vad jag tycker, tänker och vill just nu. Ingenting verkar gå min väg just nu.
Jag har känslor, och dom känslorna säger åt mig att göra någonting jag inte är kapabel till. Vet ni hur frustrerande det är? Jag kommer förlora igen. Förlora någonting jag mår bra av.
Ovärt inlägg. Förlåt. Godnatt.
Kommentarer
Trackback
