© you don't even know my name

Alla definierar innebörden av vänskap olika, tydligen. Och det stör mig så himla mycket. Vänskap för mig innebär att finnas där, ställa upp, stötta i jobbiga stunder av livet och bara hjälpa den andre att inte ge upp utan fortsätta tills den jobbiga stunden är över. Bara vara en del av den andres liv och hjälpa till. Men det gäller att visa det också. Inte bara säga. Orden betyder ingenting om man inte får det vitt på svart - bevisat.

Men jag kan allvarligt talat säga att jag krossas av det här. När jag berättar hur dåligt jag mår, att jag sitter ute alldeles ensam på en bänk för att ensamheten inne i mitt rum krossar mig alldeles för mycket, då kan ingen av er ens erbjuda mig ert sällskap? Erat stöd? Det är det första jag hade gjort för min vän om de sagt och mått exakt som jag gjort idag. Jag skriker i hopp om att få sällskap, men jag tänker inte kräva det, be om det. Jag vill att ni ska komma till mig, och inte tvärt om. Man ska inte behöva fråga efter stöd av sina vänner, det ska komma automatiskt och komma ifrån hjärtat.

Men det kommer uppenbarligen aldrig hända.