Speed it up
Nu har snart hela dagen passerat och idag måste jag trots all negativitet säga att jag har haft rätt skoj här. Eller okej, rätt skoj är inte de rätta orden, men idag har jag iallafall haft någonting att pyssla med. Har suttit rätt länge med Sten (grafikern här på Siemens) och samt fått några uppgifter att sitta och göra olika banners till deras nyhetsbrev de skickar ut en gång i månaden. Har fått ihop två stycken som ser rätt okej ut, enligt både mig och Sten, men vi får väl se om de kommer till användning för dem någongång, vore väl lite skoj sådär. Haha.
Jag har ingen lust alls att åka hem och häcka, även fast jag vill härifrån. Faktum är att jag får ångest bara av tanken på att åka hem. Hem, hem, hem. Jag ryser nästan av att skriva det där. Jag vill inte komma hem till ett tomt rum, utan sällskap, utan ljud, utan människor omkring mig. Tyst, ensamt, tråkigt. Jag hatar det verkligen, speciellt när jag vet var och med vem jag innerst inne vill vara, med vem jag vill spendera tid med. Vems andetag jag vill höra när det blir knäpptyst. Vems bröst jag vill somna på.
Jag kan dock inte påverka det för tillfället och jag måste försöka acceptera det. Jag måste låta det ta sin tid, inte stressa och vara alldeles för på. Jag vet att jag har en tendens att vara på det sättet, men fan vad jag vill ändra på det. Jag försöker allt vad jag kan, men misslyckas. Jag måste skicka de där smsen, jag måste bry mig, jag måste få bekräftelsen. Jag måste ändra på det innan det sabbar ännu mera för mig själv.. jag måste acceptera att saker och ting tar tid. Jag tror att jag stressar och kämpar för att få bekräftelsen för att jag innerst inne är livrädd. Rädd för att falla, kära ner mig, bry mig för mycket för att sedan få nobben. Jag är så otroligt rädd för känslor, för kärlek. Fan. Jag lämnar det vid det innan det blir alltför geggigt med alla ord.
Nu ska jag nog packa ihop snart, tänker smita iväg lite tidigare än vad jag egentligen ska idag. Men jag känner mig värd det. Inte för att någon bryr sig men ändå.
Jag hör av mig när jag kommer hem.
Puss!
Jag har ingen lust alls att åka hem och häcka, även fast jag vill härifrån. Faktum är att jag får ångest bara av tanken på att åka hem. Hem, hem, hem. Jag ryser nästan av att skriva det där. Jag vill inte komma hem till ett tomt rum, utan sällskap, utan ljud, utan människor omkring mig. Tyst, ensamt, tråkigt. Jag hatar det verkligen, speciellt när jag vet var och med vem jag innerst inne vill vara, med vem jag vill spendera tid med. Vems andetag jag vill höra när det blir knäpptyst. Vems bröst jag vill somna på.
Jag kan dock inte påverka det för tillfället och jag måste försöka acceptera det. Jag måste låta det ta sin tid, inte stressa och vara alldeles för på. Jag vet att jag har en tendens att vara på det sättet, men fan vad jag vill ändra på det. Jag försöker allt vad jag kan, men misslyckas. Jag måste skicka de där smsen, jag måste bry mig, jag måste få bekräftelsen. Jag måste ändra på det innan det sabbar ännu mera för mig själv.. jag måste acceptera att saker och ting tar tid. Jag tror att jag stressar och kämpar för att få bekräftelsen för att jag innerst inne är livrädd. Rädd för att falla, kära ner mig, bry mig för mycket för att sedan få nobben. Jag är så otroligt rädd för känslor, för kärlek. Fan. Jag lämnar det vid det innan det blir alltför geggigt med alla ord.
Nu ska jag nog packa ihop snart, tänker smita iväg lite tidigare än vad jag egentligen ska idag. Men jag känner mig värd det. Inte för att någon bryr sig men ändå.
Jag hör av mig när jag kommer hem.
Puss!
I'll build my world and dreams around you,
I'm so glad that Ive found you.
(v)
I'm so glad that Ive found you.
(v)
Kommentarer
Trackback
