© you don't even know my name

.. en hund" , är någonting jag får höra så himla ofta när jag berättar hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag älskar honom. Men han är faktiskt inte bara en hårig fyrbent krabat som inte vet, känner eller kan någonting, iallafall inte för mig. Han är så himla mycket mer än vad ni kan förstå och tro. Han är den som finns där vid min sida från det att jag vaknar på morgonen tills dess att jag somnar in på kvällen, den som aldrig sviker. Han är den som kraffsar som en tok på dörren bara för att bara komma in till mig, se att jag lever och sedan gå ut igen. Han är den som skäller på posten så fånigt som bara han kan. Han är den som slickar bort mina tårar när de rinner som häftigast och han är den som känner av direkt om jag är ledsen och kurar upp sig emot mig för att göra något åt saken. Han är den som ställer upp i alla väder, den som alltid ger mig värme när kylan tränger på. Han, han, han . "Bara en hund" - åh nej, ni har så himla fel. Han är min bästa vän och jag struntar fullständigt i hur fånigt ni tycker att det är, för så är det. Och jag kan ingenting annat göra än att vara så glad att han funnits vid min sida så länge som han gjort och fortfarande gör det idag.

Men vad händer när han försvinner?

Jag vet faktiskt inte vad jag kommer ta mig till den dagen han lämnar mig.. Hur ska jag klara mig utan hans stora bruna ögon som stirrar på mig? Hur ska jag klara av att torka alla tårarna alldeles ensam när ingen finns där och ställer upp? Hur ska jag klara av att vänja mig vid att han inte kommer och hoppar på mig med racerfart på morgonen och slänger sig ner och somnar bredvid min sida lika fort som han kom dit? Hur ska jag klara av att äta middag utan att höra honom snarka under matbordet? Hur ska jag klara av att gå ut i vardagsrummet på nätterna och se att han inte ligger i soffan upp och ner som ett fån och snarkar så det ekar i hela lägenheten? Hur ska jag klara av att höra posten komma, utan att hans fåniga skall hörs kort efter breven dunsat ner i brevlådan? Hur ska jag klara av att vara hemma, i mitt hem, utan honom? Nu rinner tårarna.
Jag hatar att tänka på det, men han börjar bli gammal. Tänk om det snart är dags? Jag vill inte vara med om den dagen du lämnar oss, älsklingsRambo, för den dagen kommer betyda sorg som ingen annan dag någonsin gjort och någonsin kommer att göra. Den dagen kommer jag förlora min bästa vän och det vill jag aldrig någonsin ska ske.
 
Du får inte lämna mig.
Snälla? Stanna kvar här föralltid.

Jag älskar dig!