© you don't even know my name

kvällen har bara sprungit iväg, sen jag skrev sist. haha. jag vet inte vad jag har gjort för att tiden ska ha passerat så fort, men tack och lov, det har den! jag har fotat lite, lyssnat på massa bra musik och pratat med underbara människor och bara gjort sånt man gör när man sitter framför dumburken och degar en lördagskväll.


"im afraid to love" - det säger allt, bilden ovan säger allt, jag ser känslan jag känner och är inte det konstigt egentligen? jag älskar att uttrycka mina känslor i bild, det blir så jag och på det sättet så himla äkta. jag måste få ur mig lite tankar, lite skit rättare sagt och det är ett upperligt tillfälle att få ur sig det här och nu. jag ber om ursäkt om det är osammanhängande och sluddrigt skrivet, men det behöver bara komma ut.

jag är rädd, så jävla rädd för att få gå igenom samma sak igen, samma krossade hjärta, samma krossade själ. jag vill aldrig mer känna känslan av att vara en levande död. kommer det hända igen? det vet jag inte, det vet ingen men jag är så fruktansvärt rädd. både för att uppleva det igen, och för att förevigt vara ensam.
tänk om jag aldrig igen hittar någon som älskar mig för den jag är, och som kan ge mig den närhet och kärlek som jag behöver?

jag saknar allt som hade med oss att göra, men samtidigt vet jag att vi är ett minne blott. alla sagor har sitt slut, och det hade vi också. vi var slut, slut precis som allt annat har sitt slut. du och jag tillsammans - våran tid - är ett vackert minne inristat i mitt hjärta, men samtidigt ett fruktansvärt smärtfullt minne. i slutet när allting skedde som fortast vände vårat förhållande sig till någonting smärtfullt och någonting som jag anser vara hotfullt och obehagligt. det är inte så jag vill minnas de två åren med dig, men det är svårt att glömma allt de du gjort nu, såhär i efterhand, i ren förtvivlan. men kom ihåg, det var aldrig smärtfritt för mig. jag har känt samma smärta i bröstet precis som du.

det allra jobbigaste är att sakna närheten. det är verkligen det som smärtar i mig mest. jag saknar att få kyssar, jag saknar att ha någon som ligger och smeker över hela kroppen, jag saknar att ha någon som ligger och berättar hur vacker man är. jag saknar värmen man känner när man ligger tätt intill varandras nakna kroppar, jag saknar att känna någon annans pulserande hjärta emot min kropp, jag saknar att känna livet i kärleken.

jag saknar det så det smärtar i mig, och jag känner mig så ensam.

jag är så rädd för att falla för någon, så rädd för att få fel signaler och bli förälskad. tänk om allt blir fel och jag blir krossad igen? skulle jag klara av det? kan man älska mig? kan jag älska någon igen? det finns så många frågetecken som jag hoppas att få svar på.

nu försvann allt och jag har ingen aning om vad jag ska skriva. jag behövde bara lätta på hjärtat lite. inte för att det känns bättre, men det är underbart att skriva av sig såhär, för att sedan även kunna gå tillbaka och läsa.

livet är inte lätt, men att kämpa och göra sitt bästa är det enda man kan göra. jag försöker, jag kämpar. jag gör det jag kan. tack till alla som hjälper mig tillbaka från det här, - tack. <3

puss!

[ teddyponken, vet du? jag älskar dig fortfarande! <3 höh. ]