It's time to open up
Just nu ligger mitt humör nere på botten och jag kan inte säga annat än att jag hatar det. Det kommer jämt som en smäll i huvudet och nu sitter jag här, letandes efter sorgliga låtar att gråta till. Jag antar att jag gör det för att ha en bortförklaring till varför jag gråter. Jag vet att det är okej att fälla tårar då och då, men det känns skönare att ha en andledning till det. Jag är knepig och ofta förstår jag inte ens själv varför jag tänker som jag gör, men så är det iallafall. Jag vill gråta för det är en sån härlig känsla efteråt. Och det är vad som behövs ibland.
Jag har velat skriva av mig hela dagen idag, men aldrig vetat var jag ska börja. Det blir ofta så för mig. Jag känner att saker och ting behöver komma ut, att mitt hjärta behöver luftas, men när mina ögon möter skärmen och en tom vit sida, stannar allt upp och inte ett endaste ord kommer ut. Det är frustrerande för det är skönt att skriva av sig när man har något som ligger och skaver inom sig. Trots att det jag skriver väldigt ofta är osammanhängande så att ingen annan än jag själv förstår, så känner man sig lätt(are) efteråt.
Det är väldigt fel att säga att jag ångrar tiden med dig, men det kommer stunder då jag önskar att jag aldrig upplevt det som vi hade och delade tillsammans - äkta kärlek. Har man aldrig upplevt det, vet man inte vad man saknar, man kan tänka sig, men inte veta. Men jag vet. Jag vet mer än väl hur äkta kärlek känns. Hur det värmer i hela kroppen från topp till tå, hur man svävar på små rosa moln från det att man vaknar på morgonen till de att man somnar in på kvällen. Du var den allra första jag kysste och fick känna en pirrande känsla i hela kroppen tillsammans med. Du var den första som fick röra mig på ställen där ingen någonsin fått göra förrut. Du var den första som fick hålla mitt hjärta i dina händer. Du var den första på så jävla mycket. Du var min första kärlek. Och den första är alltid den första. Du är den som kommer vandra med mig livet ut. Du gjorde så himla mycket med din kärlek, eller rättare sagt med våran kärlek. Den förändrade mig.
Det sägs att den första kärleken alltid är speciell och jag kan inte göra annat än att med tårar rinnandes ner för min kind, hålla med. Den första är alltid speciell. Det är den första som skapar spår efter sig förevigt.
Det gör så fruktansvärt ont. Ont att veta att det var jag som gjorde slut på någonting så vackert och så underbart som höll i två långa år. Jag tror inte att jag kan beskriva känslan av att följa sitt hjärtas väg och genom det krossa en annan människas hjärta så mycket som jag gjorde. Jag krossade den människa jag levt med (och för) i två år, en människa jag delade hjärta tillsammans med!
Min avsikt var aldrig att såra någon, när jag gjorde det jag gjorde. Även fast jag sårade mig själv djupt påvägen, genom att ta steget, så menade jag ingen illa. Jag ångrar ingenting, men det är så fruktansvärt jobbigt att tänka tillbaka. Minnas. Jag känner mig stolt som klarade av att göra det. Att stå upp för mig själv och vara en riktigt människa och få ett värdigt slut på det. Jag visade respekt för dig, som gjorde det på de sättet jag gjorde. Jag gav dig vad du var värd, ett ärligt slut.
Dagen då allt skedde spelas upp ofta i mitt huvud och det är så himla smärtfullt. Jag vill inte komma ihåg. Jag vill inte åter igen känna smärtan jag kände. Knivhuggen i hjärtat var obeskrivligt hårda och smärtfulla. Även fast minnena är suddiga så är de samtidigt så himla glasklara. Jag kommer ihåg allt. Hur Rambo slickade rent mina våta kinder, hur Molly kramade om mig och sa att allt skulle bli bra. Hur många gånger jag ringde Malin och sa att jag inte skulle klara av det. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den dagen, den veckan, den månaden.
Jag vet inte vad jag ska göra för att glömma, för att slippa komma ihåg, för att komma undan smärtan.
Jag ångrar absolut ingenting, för på vägen och med tiden har jag (och kommer fortsätta att bli) blivit starkare. Jag har blivit ett bättre jag, en bättre människa genom att kunna ta vara på mig själv och stå emot ensamheten. Även fast det för mig, är det värsta som finns. Ensamheten är nog det jag är mest rädd för i hela världen.
Men någonstans inom mig så vet jag att jag kan, men ibland rinner det över och slutar med att jag sitter här med våta kinder och en pöl av tårar på tangentbordet. Jag önskar så väldigt att de här kvällarna ska upphöra. Att jag ska minnas oss med ett leende på läpparna. Men det är verkligen svårt, svårt när man vet vad man har gjort mot en människa man tyckt så himla mycket om.
Jag vet egentligen inte vad min avsikt med att skriva det här inlägget var, men nu ska jag torka mina tårar och resa mig upp igen. Jag kan inte fastna i det här föralltid. Hur smärtfullt det än är så måste jag kämpa mig vidare. Mitt liv har bara börjat och den dagen det tar slut kommer jag minnas oss med glädje.
