© you don't even know my name

Jag faller och faller. Djupare och djupare. Och det finns ingen där för att ta emot mig. Att ens snudda vid botten gör så fruktansvärt ont. Jag vill ha någon som räddar mig. Som lägger sina armar omkring mig och säger att allting kommer att lösa sig, att allting kommer att bli bra. Jag orkar inte känna smärtan. Smärtan som spår av ensamheten. Jag är rädd.

Vissa dagar orkar man bara inte.