© you don't even know my name

Jag borde ha gått och lagt mig för en timme sen, eller kanske till och med två. Jag har varit trött och hängig största delar av dagen så jag tror sömn skulle sitta fint, men jag kan ju inget annat säga än att jag fastnade här. Som vanligt.
Nu har jag loggat ut från msn. Stängt ner alla internetfönster. Men mitt hjärta måste få luftas. Att gå och lägga sig med en massa tankar snurrandes i huvudet och dylikt är bara frustrerande. Jag vill inte tänka, jag vill inte drömma, jag vill inte komma ihåg. Varför ska minnen smärta något så enormt som det gör? Jag skulle vilja radera allt, och börja om på nytt. Det jag skulle vilja behålla vid min sida är mina vänner, de går inte att ersätta. Inte på något vis. Och min familj. Men där finns det många ändringar att göra. Det orkar jag inte ens fundera kring, det gör alldeles för ont.

Egentligen vet jag inte vad det är som tynger mig just nu, men någonting är det. Tårarna vill falla, men de kommer inte. De vill inte lämna mig.

Jag har knarkat en låt idag och det är inte vilken låt som helst. För det första så är det en svensk artist och för det andra en svensk låt. Inte ofta jag lyssnar på sådana. Men den är så fruktansvärt vacker och betydelsefull. Och Sonja Aldén som är sångerskan gör den så enormt bra. Hennes röst är någonting speciellt.

Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål.

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.

Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va' din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet.

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger.
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
Än att du gör allt emot mig snart.

För mig talar texten för sig själv. Det finns så himla mycket sanning i den och så mycket att relatera till. "Du får inte ha mig som en dröm, när jag vill vara din verklighet" Jag älskar meningen men samtidigt smärtar den i mig då jag kopplar den till väldigt mycket just nu. Jag vill inte att du ska ha mig som en dröm. Jag vill vara din verklighet.

Jag önskar att jag hade någon här just nu. Jag behöver närheten, så himla mycket. Jag behöver känna någons hjärtslag emot min kropp. Jag vill känna verklighet och liv. Det är så ensamt, så tomt och så svagt. Även fast jag känner att jag växter i mig själv mer och mer för varje dag som går, så saknar jag det så mycket. Jag lär mig och jag utvecklas. Lär mig att vara ensam, utvecklar olika sidor av mig till någonting bättre. Jag antar att jag blir en bättre människa av att gå igenom det här, men ibland önskar jag att det vore lättare och att stunder som denna inte existerade.
Härom dagen diskuterade vi det här med stress och att klara av att vara ensam och bara koppla av, i skolan. Jag funderade över mig själv och kom fram till att ensamheten är det som skrämmer mig allra mest. Att sitta ensam, utan mobil och utan musik i flera timmar med endast mig själv och mina tankar, skulle få mig att få panik. Jag måste hela tiden ha kontakt med någon, någon måste få veta att jag lever och var jag finns och vise versa. Jag kopplar aldrig av och det är någonting jag måste ändra på, för min egen skull. Mina mobiler är jag. Där jag kan nås, där jag kan nå andra. Men hur skulle man se ut utan dem? En dag utan dem kan jag inte ens tänka mig i det här läget. En dag utan att smsa och ringa till Malin, en dag utan att ringa till Mamma hundra elva gånger för att fråga onödiga saker? Nej. Det går inte. Jag behöver dem. Varför är det så egentligen? Är det för att jag behöver bekräftelse på att jag inte är ensam? Som jag faktiskt känner i vissa fall? Jag vet inte. Jag blev bara skrämd över hur beroende jag faktiskt är av min mobil.

Den här veckan har jag tänkt ovanligt mycket när jag åkt till och från skolan. På tunnelbanan och på bussen, med hörlurar och dånande musik i öronen.

Egentligen skulle jag vilja ha en liten smidig bärbar dator vid såna tillfällen och skriva ner mina tankar då för då skulle det komma ännu mer direkt från hjärtat. Jag skrev ett sms den elfte november när jag satt på tunnelbanan påväg hem för att komma ihåg mina egna tankegångar:

"Hur ska jag någonsin kunna förklara hur glad jag är tt jag har mina vänner omkring mig? Det finns inte ord som räcker till, inga ord jag vet om iallafall. Hur skulle jag orka ta mig igenom svårigheterna i livet utan människor som räddar mig gång på gång när jag faller hejdlöst, utan att ha någon som får en att le och skratta även fast man känner sig splittrad. Jag ska inte vara ledsen och känna mig ensam, men ändå gör jag det ofta. Jag har många som vill mig väl och som ställer upp vad det än gäller. Jag borde vara tacksam. Och det är jag. Men jag borde vara mer tacksam utåt. Vem är det som har skickat dessa änglar till mig egentligen? Mina änglar till vänner. Jag är nog värd deras kärlek egentligen. För den är överflödig och enorm, och jag är ändå bara så liten. Jag är bara en. Jag skulle inte klara mig utan den kärleken för det är den som väger allra mest.  Utan era stöttande kramar, utan era glädjespridande leenden. Hur skulle allt vara då? Jag älskar er så jävla mycket och det hoppas jag att jag någongång ska få bevisa för er. Ni är värda all kärlek och lycka i världen och jag är hemskt ledsen om jag inte är rätt person att ge er den. Ni är mina änglar och jag gör allt för att få se er lyckliga. Lämna mig aldrig någonsin. Snälla, lova det?"

Ja, så skrev jag. Och precis så känner jag. Det var i tisdags och jag satt och tänkte igenom dagen innan jag skrev ned detta. Jag kommer ihåg känslan jag kände. Känslan av att trivas, av att känna sig älskad och känslan av att vara omringad av människor man ställer upp för vad som än händer och som gör det samma för en tillbaka. Jag är så otroligt tacksam. Jag tänker inte nämna namn, men de jag pratar om vet att själva. För jag hoppas jag visat min uppskattning för er tillräckligt mycket? Annars har jag misslyckats med något mycket stor här i livet.

Jag vet inte vad meningen med blogginlägget var, men nu är det skrivet. Jag måste försöka sova nu, och mitt hjärta har trots allt blivit ett kilo lättare nu. Och det är inget annat än skönt. Hur ont de än gör så:

Kommer jag aldrig glömma oss. [v]