© you don't even know my name

Jag saknar att bara sitta på det där jävla golvet i vårat rum på vandrarhemmet och vara helt tysta, för att sedan brista ut i skratt åt något av allt de roliga som hände oss. Jag saknar att bara sitta där på älsklingsgatan med en iskall redbull i handen och skratta åt allt jävla folk som passerade. Jag saknar att äta all jävla äckelmat som gjorde en så jävla illamående efteråt. Jag saknar att hälsa på snubbarna på vandrarhemmet varje gång man gick in och ut. Jag saknar att bara gå fram och tillbaka på gator där man aldrig någonsin gått förut. Jag saknar att höra Laxen säga "nononono". Jag saknar våra disskutioner om isbjörnar. Jag saknar alla jävla pundare på vandrarhemmet. Jag saknar den svenska prästen. Jag saknar alla blickar vi drog åt oss. Jag saknar att ligga i sängen på vandrarhemmet trots att fjädrarna skar in i ryggen. Jag saknar Mcfly-konserten. Jag saknar våra mysiga stunder på toaletten. Jag saknar fan till och med brandlarmet mitt i natten och "hoho-mannen".

Jag skulle göra allt för att få åka tillbaka, och stanna. Jag hatar att vara här, på ett ställe där man inte är lycklig. Jag vill så gärna åka tillbaka, nu, nu, nu.